Ordet Okej har helt plötsligt intagit mitt undermedvetna och slinker ur mig i var och varannan mening. Det känns Hitchcock-creepy. För det har gått från nånstans kring var nittiotredje mening till löpandefabriksbandsofta på några röda dygn. Förvisso är det många i min omgivning som ofta får uttryckliga hang-ups som stannar en kort tid innan glömskan långsamt kväver formuleringarna till omärkbar död. Med andra ord är det ett Bullen-problem jag har. Jag är inte ensam. Fast när det verkligen gäller är det verkligen en tröst?

     Är vi så jävligt jävliga att vi mår bättre av att veta att det ligger andra utslagna nerslagna bortslagna lite längre bort längs den nerpissade rännstenen när vi tittar upp mot stjärnklar natthimmel?

     Det finns en psykologisk term för när människor jämför sig med sådana som är lite sämre (i det här fallet kan man läsa det som: mår sämre) än den egna personen för att ensamt närma sig lilla karlavagnen eller vilket stjärntecken man nu hoppfullt tittar sig omätt på. Mycket logiskt kallas det för "jämförelse nedåt".

     Om man ser sig omkring finner man den typen av människor överallt. Som i alla sammanhang oödmjukt måste framhäva sig själv. Sin braighet. Jag kan bli fascinerad ur ett beteendevetenskapligt perspektiv av den brutalt hårda mentaliteten med dragning åt det narcissistiska besserwissrandet. Att hela tiden bekräfta sig själv genom att se ner på andra.

     En lärare på den specialskola jag jobbar på berättade för nån dag sen att andra dövblinda inte ville umgås med eleverna från vår skola vid stora gemensamma sammankomster eftersom "våra" elever förutom dövblindhet i många fall har utvecklingsstörningar också. Det beror såklart på många faktorer, som alltid i en icke-svartvit värld, men inbakat i en hypotetiskt uppställd förklaringsmodell skulle jämförelse nedåt bli ett centralt begrepp.  

    Hur gör du om du vill må bättre: går du till dig själv eller till andra?

    Konskevensgrenarna ids jag inte ens rita upp för det blir ett spretigt träd. Men att effekterna blir många av att se ner på andra är solklart. En gren är till exempel polariserande landskap med några få hierarkiska övermän.

David - påbörjar träd

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...