På jobbet har jag försökt ringa nord några gånger och det är aldrig nån
som svarar och det är kanske tur för varje gång signalen når fram känns
det som att jag ringer från melodifestivalen med syftet att få
poänguppräkningen från Kiruna. Och sen i uppmålad fantasi är det
keno-snubben från gotland som svarar med en ”etta… etta… till Sanna
Nielsen” och det är surrealistiskt till den grad att det mycket väl
skulle kunna ske. Sån är verkligheten.
      Precis som Aftonbladets skarpa Lena Sundström skrev igår i sin
fullträffande kolumn. Det var osannolikt att världens mest osjunkbara
skepp skulle sjunka. Men verkligheten är verkligheten är verkligheten.
      Jag ska inte skriva om när det overkliga blir verklighet. Utan om att för bara några vårvälkomna dagar sedan skrev jag ett inlägg om rasism (läs gärna: http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2008/03/24/591882-kejsarens-nya-byxor-nar-karaktaren-krackelerar/) och långt innan det skrev jag om vikten av att ta ställning (läs gärna: http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2007/06/15/174458-vardagsemigrant/ och http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2008/02/19/520135-att-sta-for-vad-man-gor/) och långt innan det tog jag ställning - det är därför den här bloggen existerar. Nyss förenades allt detta i undrande tankar kring en fotbollsförenings ljumma neutralitet (så svenskt passivt att jag skulle kunna skriva en halv roman om det).

      Jag börjar från början och lotsar er läsare fram till föreningen som mynnar ut i undrande frågeställningar:

      I staden där jag lever skramlas det nycklar på torget varje dag kl. 12 som en manifestation mot rasism. Idéen kom till på grund av att en rasistisk gruppering kallad Info 14 allt oftare syntes på stadens gator och delade ut flyers och stod med fanor och skrek och tog upp plats och skrämde delar av llmänheten. Så idéen har lite vibbar av reclaim the streets. Ett tillbakatagande av gatorna.

      Jag kommer att tänka på ett rapkollektiv från Angered, Göteborg, som gjorde en låt och erövrade uttrycket 88 = HH (som står för heil hitler). Genom att med snabba käftar och med smarta textrader klä av ett sånt rasistiskt förknippat tal gav de det ett helt annat användningsområde med nya innebörder fjärran från ursprunget.

       Det här nyckelupproret är ett initiativ som jag stödjer och ser som en självklarhet att backa upp, av många aktörer. Den fotbollsförening jag är verksam i har beslutat att medverka på torget idag - efter att spelarna tillsammans pratat sig samman. Det blir andra gången vi som en organisation tar oss dit. Den här gången ville vi vidga budskapet så tillsammans med en lagkamrat spred vi ordet för att samla så många fotbollsmänniskor som möjligt på torget och därmed visa att Nyköpingsfotbollen tar ställning. Responsen har varit positiv från alla klubbar - förutom en.

       Hargs damlag (herrlaget har en annan hemsida gästbok).

       Efter att ha lagt in följande meddelande på deras gästbok:

       "Hej Harg! Vi är några ifrån Tystberga som kommer ta ställning mot rasism på lördag genom att delta i nyckelupproret. Det äger rum på torget i Nyköping varje lördag mellan 12.00-12.15 Nu försöker vi få dit så mycket fotbollsfolk som möjligt för att tydligt visa att Nyköpingsfotbollen tar ställning.

       Om ni har möjlighet vore det uppsakttat med er där! Se till att ta på er lagets overallströja.

        Väl mött." 

        Responsen:

        "Jag har som ansvarig utgivare raderat ditt inlägg. Vi kan tyvärr inte sprida eller tillåta reklam för politiska budskap eller sammankomster. 
         Det är för oss enklare att säga "nej" oavsett vilken sida i en debatt som vill använda vårt forum. Om vi tillät din organisation att sprida sitt budskap så skulle vi tvingas att tillåta dina opponenter att göra detsamma. Politik får ni sköta i era egna forum. Debatt är nämligen inte grundtanken med vår hemsida, som handlar om bra fotboll!
         Patrik Woss, webmaster och ansvarig utgivare."
         Är det bara jag som inte förstår resonemanget?

         Rasism är väl inte endast en fråga om politik? Jag känner mig politiskt obunden i frågan och ler uppskattande åt såväl moderater som vänsterpartister på torget. Att sluta upp och enas som ett symboliskt och verkligt motstånd mot rasism handlar mer om ett värnande om Människan.

         Att inte våga ta ställning i en fråga som rasism med motiveringen att vi då tvingas låta opponenter få ta plats är en usel bortförklaring som luktar bristande civilkurage lång väg.

         Det är inte utan att man gör jämförelser med andra företeelser. Hur skulle Harg handskas med mobbning i det egna laget, fotboll är inte förskonat från varken det ena eller det andra, eller ser de det också som en politisk fråga?

         Varje människa, och organsiation, borde ta sitt ansvar och om Patrik Woss lät spelare och människor förstå var man står i frågan genom att låta meddelandet stå kvar skulle det vara ett föredöme. Ringar på vatten och hos spelare skulle skapas. Att backa, att vara neutral, att vara mittemellan, att vara fisljummen, att vara bystander är det som gör mig mer mörkrädd än de info 14-killar med rakad skallar som filmar nyckelupproret med avsikt att skrämma till tystnad.

          "Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor." - Antonio Gramsci från sin fängelsecell.

          Känn passningen Patrik. Den är i punghöjd och jävligt svår att behandla med bredsidan.

Jag har på godare och ondare varit lite snävt inriktad under den senaste tidens inlägg jämfört med egen bloggande begynnelse. Varit subjektivt subjektiv i ämnesval istället för subjektivt objektiv och därför höjer jag abstraktionsnivån för att vidga perspektivet något och rikta strålkastare bortom scenen. Apropå höjder är det ju så att ju högre man kommer desto bredare ser man. Konstigt nog funkar det inte tvärtom – bredden påverkar inte höjden.  

      När bredden tappas blir ens omkretsande världsbild plötsligt lite för lik frusen penis. Med andra ord; upp med hakan.   
      Huruvida det är bra eller dåligt går att diskutera till smulpajbitar. Lärdomar om sig själv och sin nära omgivning är tveklöst bra men för att recitera rappande Xzibit ”to much of anything can make you an addict” och för mycket stirrande blir narcissistiskt otrevligt. Med jämna mellanrum tror jag det är viktigt att lämna spegelblank yta och se andra saker än sina egna nytillkomna finnar på läppen.

       Igår pratade jag med släktingar om sjuksköterskors varslande om strejk och claimande av högre lön. Jag backar strejken helhjärtat. Uppenbart är att sjuksköterskor tjänar för dåligt och dessutom i många fall till och med mindre än undersköterskor. Detta trots, och på grund av (?), utbildning och ett större ansvar. Det är skevt i samhället när sådant inte uppmuntras.

       Min mening.

       Så fan vad bra att facken manar till kamp till lite jävlar anamma till gammal glömd arbetarklassglöd till enighet. Jag älskar att sjuksyrrorna vill ha fem papp i löneök inom ett visst antal år annars kan alla fallskärmande kostymklädda snubbar i toppen få en uppstressad hjärtinfarkt och inse att alla underhuggare är i strejk och vid porten hos sankte per är det ingen som bryr sig om insparade miljoner och knappast hos profet mohammed heller för den delen.

        Jag säger min mening till släktingar. De säger sin mening - de tycker att facken inte är mycket att hänga i julgranen, inte ens på understa grenen. Det borde vara individuell lönesättning där alla får tala för sig själva.

        Det är ord att ha i åtanke när jag nu skriver om Henne.

        Hon:

        Idag skulle jag göra ett hembesök hos henne vars son är autistisk och försvinner bort till onåbarhetens länder. Hon kunde inte komma för hennes sex andra barn behövde hennes närhet och milen hit omsatta i tid var för omfattande.

         Bilen letar sig in i stockholms förorter. Betongens gråa höghus sticker fram sina huvud uppåt försöker få ett nafs av smaklös himmel, påminner om giraffers utsträckande mot trädtoppar. Husfasaderna har flagnad ljusblåturkos färg och det ser fattigt öststatsaktigt ut när hjärnan registrerar det ögonen mixar ner i mixern: nerdragna persienner i olika opassande färger, överfyllda balkonger; tv-apparater, cyklar, mattor, kartonger och fåtöljer slåss om utrymmet som om de allihopa var inslängda i en ultimate fighting-bur, klottrade ytterdörrar och allmänt trasigt. Jag åker in bland några hus i Sovjetunionen 1981 och parkerar bredvid en sönderslagen Volvo. Ställer in siktet på ett av alla de miljoner höghus som byggdes 65-75 och glömdes bort några dagar senare samma år.

          Längst bort på tredje våningen bor tre rum och kök och hon.

          Utanför längst bort på tredje våningen bor en sopptipp. Eller det ser ut som det. I brist på utrymme inomhus har saker förvarats på utsidan av insidan. En orangefärgad pulka som är trasig i botten, trasmattor, svarta soppsäckar, några hushållsprylar, en tavla och en bokhylla och hade det varit Caroline Af Ugglas hade det varit ett underligt konstverk med potentiella köpare.

          På dörren in sitter det en fastklistrad lapp, lite kantnött av väder och vind, med alla barnens namn noggrant uppskrivna med bläckfärgad skrivstil: sju stycken och hennes eget.

          Jag knackar på två gånger. Någon tittar i kikhålet.

          Jag knackar en gång till och ett tonårigt barn öppnar och hon är inte hemma när hon jobbar och jag som redan har sett att hon jobbar när hon är hemma.

          På väg tillbaka till bilen tänker jag tankar om att hon kanske jobbar skift på ett sjukhus och att hennes tid aldrig skulle räcka till att förbereda ett argumenterande individuellt lönesamtal.

           Spolar tillbaka bandet till matbord och samtal med släktingar.

           ”Jag tycker det är skitbra att det finns fackförbund som slåss för kollektivet. Det finns så många som inte kan tala för sig eller som har taskiga förutsättningar.”

           Och samtalet vek då in på snårig stig och handlade om dåliga fackliga representanter och där håller jag till viss del med. Där sitter många självspeglande människor som är konflikträdda och vill komma bra överens med chefen och ligga bra till i arbetsplatshierarkin.

           Sen kommer kärnan som klämmer skon:           

           ”Jag tycker att de kräver för mycket – 5000 – de har ju samma ingångslön som oss. Det är inte rätt att de ska ha så mycket... om inte vi också får det.”

           Ett resonemang som borde ha tvångströja och matas med sond. Tänk om vi istället för att dra i bromsen, jämnade ut marken när den var ojämn, hyssjade när det blev för högljutt skulle dräpa jantelagarna och backa sjuksköterskorna tills de får igenom sina krav. Sen kanske en annan strejk får stöd bland folk, på arbetsplatserna, vid middagsstekarna och sen en ny och en till och tids nog kanske maktlystna gubbar har tvingas rätta till en massa skevheter.

David – säger sin mening

Oavsiktligt har jag hamnat på andras bloggar senaste tiden och vissa fstnar man för och ett korn av tänkvärdheter finner man på bloggen Klappa Katten som jag lagt upp under Mina Länkar. Det är njutande rader om allting och ingenting och jag slår ett högerslag. Läs.  

David - skriver eget snart

En blogg att ha båda ögonen på är nyskapade http://stormigavatten.blogg.se/ där en man som lever mer poesi än vad många någonsin kommer kunna formulera skriver ner sina funderingar. Smått och stort. Gott och ont. Och en klase motsatspar till.   

      Går man in på sidan just nu byggs det på en terrorlista, något alla uppmanas att ha i bakfickan. Det ska inte vara förbehållet USA. Eller andra mäktiga länder organisationer eller vissa högt uppsatta politiker. Så han hakar på trenden flugan och snickrar in den första personen på listan och med tid utlovas utfyllnad. Jag väntar otåligt på vad dessa stormiga vatten ska föra med sig in över mig.

Solen sken tidigt igenom tunna persienner och träffade fräknigt ansikte och trots vridningar slapp ingen i sovrum undan och vakenhet vaknade för tidigt för egen smaklök. Lördagsmorgnar vill jag sova ut på men upplysande solstrålar är svåra att ignorera. Så klockan var spädbarn när jag satte mig i sängen och gnuggade ögon och tänkte ett Jay-Z:igt "damn it". Hur som. Det är inte för att orda om lördagsmorgnar jag skriver.

      Istället.

      En tillbakablickande veckofundering:

      På jobbet igår hände det igen: jag skulle gå på toaletten och slå en sjua åtta nia och när jag lyfter lock är det tredje gången på två veckor som syn är otrevlig. Någon eller några skitnödiga kollegor skippar att rengöra stol efter sig och eftersom det sker upprepat handlar det inte om stressade tillfälligheter utan om bristande insikt - skit är skit är inte rent = saker som kommer i kontakt med skit blir skitigt och därmed inte renare. Tack vare okunskapen får man stå med toaborsten i hugg och täcka upp för andra för att själv inte framstå som en snedskitande otvättande slusk om någon köande person brådskande väntar på sin tur när man är klar.

     Vad är det frågan om? Är det arbetsplatsspecifikt? Är beteendet okej eller är arkebusering enda vägen att gå? Vad ska man göra?

David - toalettrengörare    

Igår satt jag på jobbet och dagdrömde mig bort till berättelsens världar
och funderade på främmande dagar i främmande städer. Och inte i
bemärkelsen chartrade resenärer eller backpackade nomader eller
fotograferade fotograferande turister. Mer likt en poetisk liftluffare
som rymt bekant omgivning där han, karaktären, kan avgöra vem som fisit
redan innan nån har fisit för allt är så jävla samma lika vanligt. Dagarna miljön människorna kommunikationen är som atlasböckernas schackliknande
kartsystem; Stockholm ligger i ruta A3 Paris D4 – lunch kl 12 ”god
natt” kl 23. Invanda rutor har lagt sig som fiskluktande fiskarbetares
nät över tillvaron och det är då tumme upp in i bil ut ur stad och möte
med annan värld räddar abborren.
      Jag fastnade i dagdrömmeriet och beslutade mig för att skicka ut
följande kortfattade sms till fyra personer:
”Du har precis kommit till en ny stad. Sover över hos nån
snubbe du nyss träffat. Han jobbar ikväll. Du är solo. Det är din tredje
kväll i stan – vad gör du?”
       Svaren blev såklart olika och det gav underlag till fortsatt
dagdrömmeri och till skriveriinspiration likväl som det med leende på
röda mungipor fick mig att påminnas om hur varierat härliga vänner
man har.
        SMS 1: ”Det är en svår fråga. Tror jag hade tagit det lugnt
ett tag i hemmet sedan lagom tills personen kommer hem dragit mig iväg
till en bar och beställt nått att dricka. Därifrån skicka ett sms och
fråga om han vill komma dit. Eller kanske dra ner och titta in stan
först och sen tillbaka till hemmet. Beroende på hur länge han ska
vara borta.”
        SMS 2: ”Varför skulle jag träffa en kille och sova hos?
KALLAR DU MIG BÖG!? Jag hade gått på lyxrestaurang för 12,90 kr.”
        SMS 3: ”Är det bara tredje kvällen i stan skulle jag gå ut
och låta bananskalet hjälpa mig hitta nattens äventyr”
        SMS 4: ”Jag går först och främst och äter på en restaurang i
den gamla delen av stan. Där kan man se ut över hela stan så vackert på
kvällen. Sen strosar jag lite innan jag går tillbaka. Vill inte vara
ensam sent på stadens gator.”
        Hur skulle dit SMS se ut?

David – tackar för svar

Den senaste tiden har jag varit ledig några skönare strödagar. Måndag och onsdag var det som ströddes över mig men det räckte för att lätta upp alla andra dagar runt omkring också. Så i måndags kastade jag mig ner i soffan och sjönk in så djupt jag kunde och under en filt har jag stannat. Med trötta ögon och bok i hand, läst mig in i Mina drömmars stad av Per Anders fogelström och beundrat hur vackert han skriver. Poetiska formuleringar gör att jag då och då glömmer att det finns en Henning som jag läser om. 

     Känns bra att jag har fyra böcker till av honom på kö i bokhyllan tillsammans med Åsa Petersens Bortom Normen 2.0, Khaled Hosseinis Flyga Drake, Gustave Flauberts Madame Bovary, Cecelia Aherns PS I love you, Anton Tjechovs Körbärsträdgården och sist men störst (i volym) Robert Fisks Det stora kriget för mänskligheten. Hur ska jag hinna med den ständigt växande högen?

     Jag har märkt att jag har svårt att gå in på bokaffärer eller boksajter utan att komma ut på andra sidan med någonting läsbart i näven. Det är en svaghet jag bär på. Som Robert Fisk-boken. Hur kan man inte köpa en bok med den här baksidan:

      "Med medan vi går för att sätta oss i smutsen får jag syn på en annan kropp i ett skyttevärn, en ung man i fosterställning, hopkrupen som ett barn. Han håller redan på att bli svart av döden men har en vigselring på fingret. Jag 'är fascinerad av ringen. Den glittrar och gnistrar av fräschör och liv denna heta, gyllene morgon. Han har svart hår och är i tjugofemårsåldern... Jag ser på ringen igen. Ett arrangerat äktenskap eller giftermål av kärlek? Var kom han ifrån, detta soldatlik? Var han sunni- eller shiamuslim, kristen eller kurd? Någonstans norr om oss väcker hans fru barnen, lagar frukost, tittar på fotot av sin man på väggen, och hon vet inte att hon redan har blivit änka."

     Bara den texten på bokomslagets baksida var värd pengarna. Finns det någon bok som slår den baksidan vill jag veta det!

     Annan bra läsning att tipsa om är Lena Sundström i gårdagens aftonblad. Hon skriver alltid vasst och tänkvärt. Igår jämförde hon hur olika integrationen i sverige kan se ut beroende på varifrån man invandrar. Den var så bra att jag hade tänkt att länka till texten men hittade den inte på nätet. Om nån hittar den kan man lägga in den som en kommentar, vore uppskattat.

     Annars får man gärna tipsa mig om bra läsning och göra min växtvärkande hög ännu större.

För mig skulle påskhelger utan problem kunna få leva oftare, mer återkommande. Ledigheten smakar som en iskall cola utomlands när svetten klibbar fast t-shirten nära bröstkorgen och varje klunk känns som en livräddande David Hasselhoff. Kan ingen högt uppsatt politiker ta på sig att anlägga en period av fyra röda dagar var tredje vecka?

    Mona Sahlin? Ali Esbati? Carl Bildt?

    Jimmy Åkesson? Nja, han har förmodligen huvudet fullt av invandrande problem och det är ungefär det enda som Sverigedemokraterna lyfter fram i deras partipolitiska agenda. Problem. Så jävla lyckligt muntert. Ur ett kognitivt beteendeterapeutiskt perspektivt är det vänligaste man kan säga att det är ohälsosamt att fylla sitt huvud sitt liv sitt jag med repeatande begravningslåtar i moll.

     Det påminner litet grann till utseendet om supportrar på idrottsläktare som skriker könsord blandat med svordomar varje gång en spelare missar en passning, samtidigt som de själva inte ens kan springa mer än 30 meter i sträck utan att lungorna kapsejsar. Jag tänker lite att de ser problemen, felpassningarna, felsatsningarna men har ingenting att bidra med själva annat än ett skanderande JÄVLA KUKHUVUD. Liknelsen faller förstås på att idrottsutövare är proffs och supportrarna på läkataren är lekmän? När det handlar om "seriösa" politiker blir det lite annorlunda när nån skriker jävla kukhuvud och sen inte har så mycket mer att komma med.

     Det är ett ständigt aktuellt problem eftersom folk uppenbarligen gillar att sitta i grupp och lyssna på just detta specifika problem problem problem. Inte bara direkta politiska effekter går att följa, som att procentsatsen för det främlingsfientliga partiet ökar, utan också indirekta konsekvenser finner man ett stenkast bort, som att det i staden där jag bor springer omkring rasister, kallade info 14, och slår sig för bröstet och då och då på andra människor.

     Senast var det en f.d elev till mig som fick höra att han var en svartskalle innan han fick sy sju stygn på sjukhuset. 

     För all del. Jag står för åsiktsfrihet och i min del av världen är meningsskiljaktigheter rikedomar och ärligt talat har jag en mindre förälskelse i Voltaires klassiska ord "Jag delar inte din åsikt men är bredd att dö för din rätt att ha den". Fast. Eller Men. I värdegrundsböcker går ofta att läsa att det inte finns någon frihet om det inte finns gränser och jag håller med trots att jag vill sudda bort förtryckande normer; men jag vill inte ersätta dem av nya. Jag vill inte ha en frihet där vissa exkluderas. Jag vill inte ha åsiktsfrihet om vissa uteslutande vill att några andra aldrig ska höras synas finnas.

     Det är en frihet som ska finnas och inte utnyttjas.

     Därför vill jag inte gömma mig bakom luddiga demokratibegrepp och se på när osäkra ungdomar förförs av utanförskapets tillhörighet gemenskap och sen tror att de kan barrikadera gator och torg med förlegade ord och uppmaningar om kamp.

     Viktig information (som egentligen sturturmässigt passar bättre tidigare men som har fått sitt kryp-in just här).

     Jag väljer medvetet att i detta inlägg skriva ur ett perspektiv med motsatsparet problem-möjlighet som centralt tema, som en snygg röd linje, och det blir givetvis på bekostnad av andra synsätt som tillsammans skulle bilda en mer fullständig bild. Trots att jag ursäktar inläggets ynkedom anser jag att det paradoxalt nog bor någonting värdefullt i dessa rader.

     Åter till huvudtexten:

     För ett år sen såg jag Jimmy Åkesson i en debatt med/mot Mona Sahlin och han kan snacka, speciellt med personer i affekt som stirrar sig blinda på att försvara varenda liten millimeter, och han vann kanske en och annan röst där och då. Men några dagar efter den uppgörelsen blev han intervjuad av nån äldre reporter (K G Bergström?) och för första gången såg jag hur smord vältalighet ersattes av tonåringarnas tongångar: ehhh. I studion pratade de om integration, det upproriska klimatet i rosengård och hur problemet låg i att "sverige har tagit emot fler invandrare än vi klarar av":

    R: Okej, vi säger att du kommer till makten. Vad vill du göra?

    J: Stoppa invandringen och inte tillåta anhörighetsinvandring och sakta men säkert skapa återvändande åtgärder för flyktingar som vill tillbaka till sina hemländer.

     R: Vi säger att det blir så, det du vill se som en realitet inträffar - att vi stoppar invandringen. Vad händer sen då menar du som kommer förbättra villkoren för de invandrare som är här?

     J: .. ehh

     R: Vad vill ni göra för alla som finns kvar i landet då? Vad är viktigt för integrationen?

     J: .. Ja, det är ju lite svårt att svara på. Men.. språkundervisning är viktigt.

     R: Vet du hur många "invandrare" det finns i Sverige?

     J: Ja, ungefär nånstans kring 2 miljonerstrecket.

     R: Hur många tror du återvänder med hjälp av era återvändande åtgärder?

     J: 10 000 per år ungefär.

     R: Det betyder att vi kommer ha 1,9 miljoner kvar här efter ett antal år. Hur vill ni i sverigedemokraterna förbättra möjligheterna i låt säg rosengård då?

      J: .. eh.

      Det är ingen exakt återgivelse för intervjun finns som en chokladig karamell i bakre huvud och jag minns bara fragment men om jag kunde återge den ordagrant hade innebörden varit tydligare glasklarare: så fort möjligheter kom på tal fanns plötsligt inget att säga. Jimmy Åkesson kunde försvara sig från argument och tala tjusigt om problem men det tycktes också vara den enda. Hur kan ett politiskt enögt parti som bara fokuserar på problem tilltala så många?

     En rasist kan kanske bara spotta och rabbla lättförvrängd statistik och prata om problem och hur dåligt det är och blir ordlös när möjligheter kommer på tal. Och om folk inte var så snabba på att lägga sig i skeden med problem skulle kanske inte en arg rörelse få växa fram så enkelt, så snabbt. Då skulle den självdö.

     Problem?

     Ja, okej, säg att du har rätt, men sen då?

       
David - oproblematisk