Hej!

Jag är 64 kg David och är full av fräknar och nyfikenhet kring livet. Om det sistnämnda lär jag mig helst genom att ta del av andra människors berättelser. Nu var jag frestad att skriva och som av en slump men det ska jag inte, för det är fel, det ska stå: Och efter hårt arbete har jag hamnat i en position där jag är avlönad för att stilla den min nyfikenhet. Läser jag den meningen en gång till värmer det till i bröstet av vetskapen om att jag har tagit mig till en hållplats där jag verkligen vill vara.

      Jag arbetar som kurator på två olika skolor, en låg- och mellanstadieskola och en specialskola. Det är för det mesta bra. Förutom när jag sitter på snurrande kontorsstol och får plattare röv och ondare rygg.

       I övrigt kan jag informera att min ålder nyss adderats med en siffra till att landa på ålderdomen 26. Fortfarande mittemellan att vara gammal och klok & ung och dum så jag passar på att turas om att ställa ben på olika sidor av mittlinjen för att se vad som matchar mig bäst. Än så länge gör sig benen bäst bland klädsam ungdom.

       Jag har en tjej också. Som jag är rödaste kär i sen sex-sju år tillbaka i tid. 

       Typiskt, pennans udd gick av så jag skriver inget mer. Nu tycker jag att det är din tur att berätta vem du är? Jag är som sagt nyfiken.

       MVH

       David Eliasson

 

sara

23 april 2008 10:47

Hej David!

Jag är en beundrare av din blogg, eller av dig rättare sagt, och ditt sätt att sätta text på dina tankar. Dina tankar stimulerar min hjärna, hjärta, själ att tänka i andra banor än de som dom sakta lullar omkring i mest hela dagarna. Sen tycker jag att du skriver väldigt vackert också. Men nog om vad jag tycker om dig...

Jag har passerat 30års-strecket och är nöjd med det jag gjort under min livstid so far. Jag känner att jag gjort det jag vill och lite därtill. Kanske inte gjort så mycket för mänskligheten på jorden, men jag har iallafall bidragit med en nål till höstacken (mig själv.. hehe). Jag vill gärna leva efter devisen "våga allt och ångra inget" men det är svårare än jag trodde trots att jag gör mitt bästa. Men ambitionen finns där även om en liten varelse med tre små tänder både bevisar att jag "vågar allt och ångrar inget" men samtidigt lagt ett litet lock på. Men locket är inget hinder, det är som när man kokar ris. Det puttrar på ettan sen trycker ångan och skummet upp locket så det rinner över ändå. Snart vågar jag igen. Även om jag känner att det inte bara är jag nu. Och det är med största glädje jag konstaterar det.

Jag blir lycklig av små saker i vardagen. När varelsen med tre tänder ligger stilla brevid mig i sängen och tittar på mig med stora utforskande ögon och istället för att dra mig i håret smeker min kind med varm öppen hand. Små små steg i hans utveckling blir stora stora lyckorus för mig. Jag blir glad av god mat, av bra musik. Jag blir upprymd av vänner. Av kreativa människor. Av godhet på jorden. Av min familj. Av kärleken till min sambo och kärleken från min sambo.

p.s Tack för ditt brev.

 

sara

25 april 2008 12:35

Trist, är det bara jag som läser din blogg?

 

David

26 april 2008 10:04

Jag hade hoppats på lite fler brevvänner men jag antar att många föredrar läsning framför skrivande. Tack för din respons i varje fall!

 

Normannen

26 april 2008 19:29

Jag läser dina visa ord, käre kusin. Tänkte faktiskt skriva nåt, men jag är den okrönte mästaren av tänka göra saker, men inte genomföra dem. :(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...