Jag såg nyheter igår och det högg i bröst och ord ville säga någonting men känslorna fick äga mig tills lampor slocknade.

      Dagen efter dagar efter:

Klockan hänger bekvämt lutat mot väggen men den komforten är inte förbehållen visarna som precis orkar anstränga sig för att skjuta fram dagen och tiden och livet en minut och om ögon fanns för att syna vad ansträngningen betydde hade 14.18 avrundats till ”tjugo över två”. Men hur gärna en omkonstruktion än önskas finns inga blåabrunagröna ögon med tillhörande kropp i närheten av vägguret. Huset är lämnat tomt. Garageplatsen likaså – den röda saaben är någon annanstans och där någonstans lämnar knubbig hand det nervösa pillandet i mustaschen och tar sig ner till växellådan, kopplar ner till tvåan och krypkör sakta fram genom eftermiddagens ljummaste solstrålar. Letande? Väntande?

      Trehundra meter ifrån bilen cyklar en tioårig tjej på treans växel. Hon låter pedalerna vila med jämna mellanrum för att bättre kunna njuta av den allt mer tilltagande grönskan med dess löften om magiska humlor, färgsprakande växter och familjen samlad runt värmen från en grill. Med våren blir allt mer levande mer pulserande mer… mer kul. Smilgroparna lockas fram av tankar på vad som väntar om bara några korta hoplagda stunder och även av det som nyss varade. All kommande tid vävs ihop med den gamla rostiga till en enda stor klump av braighet. Hon hade nyss berättat för Jenny S och Mikkan när de lekte mamma pappa barn att hon tyckte om Magnus och de hade trott att hon skulle få ja om hon frågade chans. Imorgon efter lunchrasten kanske hon skulle skicka en lapp till honom, för det är ju bästa sättet, en lapp som hon skulle göra ikväll med massa hjärtan i varje hörn och en ja- och en nej- och en kanskeruta. Magnus och hon, tanken kittlade henne djupt ner i magen, hon som aldrig haft chans på nån förut.

      En broms trycks ned och röd bil stannar vid kanten av skogsbrynet och tung ond människokropp placerar sig gömd bland tusen läskiga träd. Nästan som att skogen förändrar sin sinnesstämning när naturlig balans rubbas av mörka tankar och ont uppsåt. De goda levande vårglada träden byter om till en spänd och allvarsam skepnad och därigenom blir en påtaglig läskighet det kategoriserande adjektivet. Kroppen ångrar sig nästan omedelbart. Låter träden och skogen få sitt hjärta tillbaka och suckar av lättnad hörs - för tidigt. Tar sig ut på vägen istället. Fortfarande letande? Väntande?

      Hon ökar takten lite, för mammas skull som hade fixat i ordning pannkakor med sylt och glass till mellis och det var det godaste godaste godaste mellanmålet. Och om hon skyndade sig kanske hon kunde cykla tillbaka till Jenny och Mikkan. För några dagar sen hade de bildat JEM-klubben för bästaste bästa kompisarna och alla hade lovat dyrt och heligt att de var vänner för livet och när åldrar gjort de vuxna skulle de ändå leka ihop. Kanske skulle hon fråga om hon fick sova över där igen. Hon hade gjort det för första gången för bara en månad sen och hon var stolt för det hade gått bra även om hon hade ringt hem tre gånger från mobilen för att mamma skulle säga att ”allt är bra gumman” samma tre gånger.

        Ser brunt hår fladdra ikapp med farten och ett svagt kallt hjärta slutar bulta och människa blir omänniska.

        Hon ser svart skinnjacka och ful hårdrockskeps med metallinslag på skärmen och han med dålig klädsmak känner hon igen lite grann. Det är han som ibland står på macken och snackar med allt och alla som är där. Han verkar vilja nått – kroppsspråket säger det. Allra helst vill hon cykla hem till nygräddade pannkakor och kärleksbrev som vill bli skrivna och världarnas bästa mamma och ändå vet hon att hon kommer stanna för det är dumt oförskämt och konstigt att cykla förbi någon som man brukar säga hej till.

        Ögonen ser konstiga ut och han pratar och beter sig underligt och hon ångrar att cykeln har stannat. Men det är för sent.  

Det här är ett uppmålat scenario som slutar precis där ett barn, som blir mördat och gud vet vad, börjar känna första dunken av rädsla slå och om fortsättningen är obarmhärtig att föreställa sig hur var den då inte att genomlida?

David – skänker tankar till ängel

 

sara

14 april 2008 17:02

Att människor kan vara så grymma! Igår när dom berättade om detta på nyheterna så kände jag tårarna ställa sig på kö vid tårkanalens öppning.. men dom fastnade där. Varför? Jo, för att det blev en hetsk debatt i soffan om hämd och rättsväsendets vara och icke vara i sverige istället...

 

maria

14 april 2008 20:11

frågorna är många och frågan är om vi "ickeinvolverade" människor kommer att få svar på dem alla... Men man glömmer bort det runt omkring henne. Det kanske var så som du beskrev det... Det är så väldigt tragiskt & svårt att få grepp om. Jag som arbetar med barn, jag som träffar barn i hennes ålder. Hur ska jag kunna svara på deras frågor när jag själv inte får svar på mina?
Sorgligt...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...