Tittar ut genom systers smutsiga årstafönster och uppåtblickande ögon av blått märke möter smutsigare åldrande betongklumpar som onaturligt skjuter upp i höjden. Arkitekturens fuckfingrar. Panorerar och låter ögonen förflytta sig till litet bebisliv med bullkinder, lyckliga leenden och frågande ögon och kontrasten är total.

     Livlöshet.

     En annan kontrast kunde sörmlands tidningsläsare notera i onsdagens eller torsdagens upplaga. USA - ni vet det där stora landet: tänk på dess storlek, volym, makt, invånarantal och andra oväsentliga väsentligheter - har bjudit in Anita (fingerat namn) till politikernas finaste kuksugarrum för att diskutera mottagandet av irakier. Detta på basis av att Södertälje har tagit emot fler flyktingar ifrån irak än vad hela usa har gjort. Det är värt att skänka några tankar.

    Amerika.

    Ytterligare en märkbar kontrast var idag på jobbet när jag skulle åka iväg och representera på en invigning av en folkhögskola för i huvudsak döva personer i den där vår huvudstad. Jag klev in i nya fina lokaler och möttes av ett myller av tecknande människor och det var som om vi bytte roller i den byggnaden och jag fick stå och gräva med händerna i byxfickorna medan alla andra vant gestikulerade. Och utanförskapet var ofrivilligt påtagligt och det kändes på ett sätt lättare och på ett sätt inte när jag gick ut till den världen där jag är innanför.

     Utanför.

     Till slut kom en kvinna fram och vi pratade en lång stund. Hon var invigningens underhållning och jag frågade men hon ville kunde inte riktigt beskriva med ljudande ord vad det var hon skulle göra och jag skulle vänta och sen se och förstå. Och när hon klev upp på scenen uppenbarades ytterligare en kontrast till den tragiska schlageraktiga föreställningen jag har av vad underhållning och artisteri är. Hon dansade rytmiskt till kända låtar för att alla döva skulle få en känsla av takten och sedan tecknade hon texten med mjuka rörelser och med teatraliska ansiktsuttryck och min defintion av underhållningen reviderades och jag förstod att ord inte kan förklarar för andra att förstå.

      Det var oväntat härligt att tycka om ett uppträdande som jag inte ens visste fanns och det kändes ännu bättre att se publiken bli uppslukade av framträdandet och att någon som väljer att satsa på en sån viktig grej får möjlighet att göra det. Tänk att ha levt ett liv i dövhet och sen helt plötsligt står en skicklig artist på scenen som man kan förlika sig med och världens vidgades med två centimeter för alla oss som var där.

david - har en kontrasrik dag.

 

syrran

15 mars 2008 11:42

du frågade mig igår om jag stött på några kontraster värt att nämna på sistone.. jag svarade att jag inte visste.. grejen är väl att man upplever kontraster varje dag, men ibland är man oförmögen (eller har tankarna på annat håll) att reflektera över dessa. Igår när tv'n slogs av och klockan var närmare midnatt satt jimmy och jag och funderade över universum (var väl inte så länge du refererade över just det, oändlighetens vara eller icke vara.. ;-) ) Vi stirrade ut genom det smutsiga årtsafönstret, förbi betonghusen och upp upp upp och tillslut landade ögonen på månen. Som igår var halv. Det var så tydligt att jorden, som skuggade bort halva månen, är så stor. Stor för oss i Årsta, liten för globetrottern i världen och minimini i vintergatan..

Sara- några kontraster rikare

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...