Tittar ut genom systers smutsiga årstafönster och uppåtblickande ögon av blått märke möter smutsigare åldrande betongklumpar som onaturligt skjuter upp i höjden. Arkitekturens fuckfingrar. Panorerar och låter ögonen förflytta sig till litet bebisliv med bullkinder, lyckliga leenden och frågande ögon och kontrasten är total.

     Livlöshet.

     En annan kontrast kunde sörmlands tidningsläsare notera i onsdagens eller torsdagens upplaga. USA - ni vet det där stora landet: tänk på dess storlek, volym, makt, invånarantal och andra oväsentliga väsentligheter - har bjudit in Anita (fingerat namn) till politikernas finaste kuksugarrum för att diskutera mottagandet av irakier. Detta på basis av att Södertälje har tagit emot fler flyktingar ifrån irak än vad hela usa har gjort. Det är värt att skänka några tankar.

    Amerika.

    Ytterligare en märkbar kontrast var idag på jobbet när jag skulle åka iväg och representera på en invigning av en folkhögskola för i huvudsak döva personer i den där vår huvudstad. Jag klev in i nya fina lokaler och möttes av ett myller av tecknande människor och det var som om vi bytte roller i den byggnaden och jag fick stå och gräva med händerna i byxfickorna medan alla andra vant gestikulerade. Och utanförskapet var ofrivilligt påtagligt och det kändes på ett sätt lättare och på ett sätt inte när jag gick ut till den världen där jag är innanför.

     Utanför.

     Till slut kom en kvinna fram och vi pratade en lång stund. Hon var invigningens underhållning och jag frågade men hon ville kunde inte riktigt beskriva med ljudande ord vad det var hon skulle göra och jag skulle vänta och sen se och förstå. Och när hon klev upp på scenen uppenbarades ytterligare en kontrast till den tragiska schlageraktiga föreställningen jag har av vad underhållning och artisteri är. Hon dansade rytmiskt till kända låtar för att alla döva skulle få en känsla av takten och sedan tecknade hon texten med mjuka rörelser och med teatraliska ansiktsuttryck och min defintion av underhållningen reviderades och jag förstod att ord inte kan förklarar för andra att förstå.

      Det var oväntat härligt att tycka om ett uppträdande som jag inte ens visste fanns och det kändes ännu bättre att se publiken bli uppslukade av framträdandet och att någon som väljer att satsa på en sån viktig grej får möjlighet att göra det. Tänk att ha levt ett liv i dövhet och sen helt plötsligt står en skicklig artist på scenen som man kan förlika sig med och världens vidgades med två centimeter för alla oss som var där.

david - har en kontrasrik dag.