Det här är reflektioner från en arbetsplats och på samma gång är det strålkastare mot unga människors uppxätvillkor. På sätt och vis påminde torsdagen om en gladiatorscen från Colosseum: inkastade utlämnade sårbara stenhårda. Ingen tycks bry sig om nån dör tynnar bort försvinner. Hur då?

     Snön föll från himlen som om nån av alla uppfunna gudar strödde salt över oss som var ute på skolgårdar. En svag kylig vind fick näsor att bli röda, ögon tåriga och kroppar att darra i takt med hackande tänder.

     Ett par elever trasslade in sig i färggranna hopprep, andra trotsade frusna fingrar och preciserade kulkasten med millimeterkänsla och vann stora triumfer och några sparkade fotboll på slaskig grusplan. Ett antal rastvakter cirkulerade på lagom långt avstånd ifrån massorna för att slippa ingripa om något skulle hända.

      Jag stod och pratade med tre killar om saker som hade hänt och inte ska hända och ibland blir det fel men kanske att man kan Lagerbäck-minimera. Vi utbyte tankar och ord. Mitt i en mening om bekvämligheten att skylla dåligt beteende på lärare hördes mitt namn blandat med 30-40 elever som hoppar studsar adrenalinar och skanderar "fajt fajt fajt". Jag vänder mig om och två små killar står ont öga mot ondare öga och jag skyndar dit men hinner se ett slag och en spark utdelas innan jag är där.

     Skingrar lite folk och tar med mig en slagskämpe under armen. Vi går och pratar och lugnar och går lite till lugnar lite till.

     Då upprepas proceduren: mitt namn hörs igen men försvinner drunknar i "fajt fajt fajt" och den här gången på precis samma ställe står två större elever och frustar och tjafsar och jag får ta med mig en till under svaga armen och gå därifrån.

     Vi går in i klassrummet. Efter oss går 20 elever och skriker hetsar och pekar fingrar och vill ha bråk gör upp datum platser. De elever jag håller nära mina kropp vill inte vara under beskydd. De vill vara där blåtiror delas ut och fula ord slåss ner i samma strupar de kom ifrån och där den enda segern är när alla ligger tystnat nedslagna.

     Slöjdläraren som jag såg i periferin när jag vände mig om vid det första bråket försvann i samma sekund första slaget träffade en liten årskurs 4:as tinning. Stannade i periferin. Andra rastvakter hade antagligen från behörigt avstånd vänt på huvudena vid lämpligt tillfälle för att ta itu med smashballsnöret som hade fastnat vid stolpen eller andra viktiga problem.
     I Colosseum överlever bara de darwinistiskt starkaste.

     Jag pratar med slagskämpar om uppgjorda tider om nya fajter och ingen vill visa sig svag svagare svagast och två går hem tidigare för att undvika uppföljning. Pratar med uppeldad antagonist och han var trots allt näst starkast på skolan enligt "listan" och det måste backas upp levas upp till. Förväntningar ska infrias.
      Frågade om han hellre fick respekt för sin styrka, sina bråk än för godhet, snällhet och han sa att han skulle inte ha några kompisar kvar om han stod och tog emot nersmutsade ord framför sina vänner. Och han visste att han skulle vinna om det blev bråk och det var det enda han hade på hjärnan: slåss för sin publik. Ge de vad de är där för.
      Jag frågade om han tyckte att han hade nått val. Nej. Om nån säger knulla din morsa är blodsmak i munnar det enda som kan tillfredställa. Om Mike Tyson säger knulla din morsa skulle du försöka bråka då? Nej. Då är vi överens om att du har ett val.

       Och nja.

       Han ville inte erkänna och minuter rann iväg och blev kvartar halvtimmar och till slut fick vi summera: gör som du vill men vet om att det finns minst tio andra alternativ. Vet om att du har val. Oavsett publik. Oavsett ord. Han nickade med ögonbryn ihoprynkade och sa att okej, jag har ett val och ingen fajt idag.

        Imorgon väntar nya skoldagar för frigående gladiatorer och vad händer när slöjdlärare hellre snickrar på träbåtar än unga människors välmåenden?