För mig skulle påskhelger utan problem kunna få leva oftare, mer återkommande. Ledigheten smakar som en iskall cola utomlands när svetten klibbar fast t-shirten nära bröstkorgen och varje klunk känns som en livräddande David Hasselhoff. Kan ingen högt uppsatt politiker ta på sig att anlägga en period av fyra röda dagar var tredje vecka?

    Mona Sahlin? Ali Esbati? Carl Bildt?

    Jimmy Åkesson? Nja, han har förmodligen huvudet fullt av invandrande problem och det är ungefär det enda som Sverigedemokraterna lyfter fram i deras partipolitiska agenda. Problem. Så jävla lyckligt muntert. Ur ett kognitivt beteendeterapeutiskt perspektivt är det vänligaste man kan säga att det är ohälsosamt att fylla sitt huvud sitt liv sitt jag med repeatande begravningslåtar i moll.

     Det påminner litet grann till utseendet om supportrar på idrottsläktare som skriker könsord blandat med svordomar varje gång en spelare missar en passning, samtidigt som de själva inte ens kan springa mer än 30 meter i sträck utan att lungorna kapsejsar. Jag tänker lite att de ser problemen, felpassningarna, felsatsningarna men har ingenting att bidra med själva annat än ett skanderande JÄVLA KUKHUVUD. Liknelsen faller förstås på att idrottsutövare är proffs och supportrarna på läkataren är lekmän? När det handlar om "seriösa" politiker blir det lite annorlunda när nån skriker jävla kukhuvud och sen inte har så mycket mer att komma med.

     Det är ett ständigt aktuellt problem eftersom folk uppenbarligen gillar att sitta i grupp och lyssna på just detta specifika problem problem problem. Inte bara direkta politiska effekter går att följa, som att procentsatsen för det främlingsfientliga partiet ökar, utan också indirekta konsekvenser finner man ett stenkast bort, som att det i staden där jag bor springer omkring rasister, kallade info 14, och slår sig för bröstet och då och då på andra människor.

     Senast var det en f.d elev till mig som fick höra att han var en svartskalle innan han fick sy sju stygn på sjukhuset. 

     För all del. Jag står för åsiktsfrihet och i min del av världen är meningsskiljaktigheter rikedomar och ärligt talat har jag en mindre förälskelse i Voltaires klassiska ord "Jag delar inte din åsikt men är bredd att dö för din rätt att ha den". Fast. Eller Men. I värdegrundsböcker går ofta att läsa att det inte finns någon frihet om det inte finns gränser och jag håller med trots att jag vill sudda bort förtryckande normer; men jag vill inte ersätta dem av nya. Jag vill inte ha en frihet där vissa exkluderas. Jag vill inte ha åsiktsfrihet om vissa uteslutande vill att några andra aldrig ska höras synas finnas.

     Det är en frihet som ska finnas och inte utnyttjas.

     Därför vill jag inte gömma mig bakom luddiga demokratibegrepp och se på när osäkra ungdomar förförs av utanförskapets tillhörighet gemenskap och sen tror att de kan barrikadera gator och torg med förlegade ord och uppmaningar om kamp.

     Viktig information (som egentligen sturturmässigt passar bättre tidigare men som har fått sitt kryp-in just här).

     Jag väljer medvetet att i detta inlägg skriva ur ett perspektiv med motsatsparet problem-möjlighet som centralt tema, som en snygg röd linje, och det blir givetvis på bekostnad av andra synsätt som tillsammans skulle bilda en mer fullständig bild. Trots att jag ursäktar inläggets ynkedom anser jag att det paradoxalt nog bor någonting värdefullt i dessa rader.

     Åter till huvudtexten:

     För ett år sen såg jag Jimmy Åkesson i en debatt med/mot Mona Sahlin och han kan snacka, speciellt med personer i affekt som stirrar sig blinda på att försvara varenda liten millimeter, och han vann kanske en och annan röst där och då. Men några dagar efter den uppgörelsen blev han intervjuad av nån äldre reporter (K G Bergström?) och för första gången såg jag hur smord vältalighet ersattes av tonåringarnas tongångar: ehhh. I studion pratade de om integration, det upproriska klimatet i rosengård och hur problemet låg i att "sverige har tagit emot fler invandrare än vi klarar av":

    R: Okej, vi säger att du kommer till makten. Vad vill du göra?

    J: Stoppa invandringen och inte tillåta anhörighetsinvandring och sakta men säkert skapa återvändande åtgärder för flyktingar som vill tillbaka till sina hemländer.

     R: Vi säger att det blir så, det du vill se som en realitet inträffar - att vi stoppar invandringen. Vad händer sen då menar du som kommer förbättra villkoren för de invandrare som är här?

     J: .. ehh

     R: Vad vill ni göra för alla som finns kvar i landet då? Vad är viktigt för integrationen?

     J: .. Ja, det är ju lite svårt att svara på. Men.. språkundervisning är viktigt.

     R: Vet du hur många "invandrare" det finns i Sverige?

     J: Ja, ungefär nånstans kring 2 miljonerstrecket.

     R: Hur många tror du återvänder med hjälp av era återvändande åtgärder?

     J: 10 000 per år ungefär.

     R: Det betyder att vi kommer ha 1,9 miljoner kvar här efter ett antal år. Hur vill ni i sverigedemokraterna förbättra möjligheterna i låt säg rosengård då?

      J: .. eh.

      Det är ingen exakt återgivelse för intervjun finns som en chokladig karamell i bakre huvud och jag minns bara fragment men om jag kunde återge den ordagrant hade innebörden varit tydligare glasklarare: så fort möjligheter kom på tal fanns plötsligt inget att säga. Jimmy Åkesson kunde försvara sig från argument och tala tjusigt om problem men det tycktes också vara den enda. Hur kan ett politiskt enögt parti som bara fokuserar på problem tilltala så många?

     En rasist kan kanske bara spotta och rabbla lättförvrängd statistik och prata om problem och hur dåligt det är och blir ordlös när möjligheter kommer på tal. Och om folk inte var så snabba på att lägga sig i skeden med problem skulle kanske inte en arg rörelse få växa fram så enkelt, så snabbt. Då skulle den självdö.

     Problem?

     Ja, okej, säg att du har rätt, men sen då?

       
David - oproblematisk