Jag märker att jag sen en tid tillbaka skriver inlägg i gråare nyans men
det ska inte förstås som att jag fallit offer för bitterhet. Frånsett
undantaget för dagar sedan där bortprioriterande vänner prioriterades.
Det gråa är mer av ett avståndstagande än någonting annat. Jag tycker i
sanningens namn att ihållande bitterhet är vulgärt osmakligt. Så när jag skriver om avlastande kollegor är det en markering av
identifikation av något jag aldrig vill anamma likna vara närma mig. Det
är vad jag vill tro i varje fall.

     Inläggen är promenader i skogar där jag berättar högljutt om
farorna; skogstrollen, rödluvevargen och blåkullehäxor. Noterar passerar
distanserar. Det brukar alltid vara så i fablernas världar – att det
goda finns i närheten av det onda (eller om det är tvärtom med ondskan
som en svartsjuk tvillingsyster) – och även i verkliga världar. Först
när man kan se det dåliga och ta avstånd ifrån det blir det möjligt att
till fullo se det goda och välkomna det. 
     Apropå gott och ont/optimist och pessimist kom jag att tänka på
följande anekdot:
     På ett dagis lade personalen fram en massafint inslagna paket i
ett rum och tog sen in en liten pojke till rummet. Han ryggade undan och
sa ”med så här mycket paket i rummet måste det vara något lurt i
görningen”.
     En annan dag fyllde personalen rummet med hästskit och hämtade in
en liten tjej. Hon blev alldeles lycklig och sa ”med så här mycket
hästskit i rummet måste det finnas en häst i närheten.”
     Lurar jag mig själv?
     Går det att beskriva skogstroll utan att bli förknippat med ett.
Går det att spotta gråhet utan att själva få kvar färg i munnen.
      Kanske.
      Hur många gånger bedrar jag inte mig själv på en dag för att må
bättre, vara starkare, tro större? Otaliga är fingrarna jag räknar.
Världsbilderna jag har. Visionerna. Människosynen. Jag vet att
ingenting av allting är fullständigt av sig självt utan att figurerna
endast blir färdiggjorda av godtycklig subjektivitet.
      Det finns filosofer som tror på solipsism som innebär att man
tror att det enda som existerar är det egna medvetandet. Ingeting annat.
Ett medvetande. Det är det som skapar upplevelserna miljöerna
människorna känslorna sinnena.
      Kanske är det ett uns av denna extrema hållning jag snor åt mig
när jag pratar i akademiska termer om godtycklig subjektivitet. Det
jag själv hittar på.
      Hur färdigt är i så fall det som omger mig?
      Det enda som syns på teckningen är en mörk ögonfrans och jag vet
redan vem det är. Det är Hasse Aro. Det måste vara Hasse Aro. Kan inte
vara någon annan än Hasse Aro.
      Eller?
      Jag minns en avlägsen diskussion med en vän om oändlighet. Han
trodde inte att rymden var oändlig för att ”så kunde det inte vara”,
oändligheten kändes antagligen ologisk. Ingen ände inget slut. Jag
visste inte för jag vet sällan och vet hellre inte alls än att lura mig
själv mer än absolut nödvändigt – vilket är ofta. Så jag sa att jag
trodde att rymden var oändlig men eftersom det blir för svårbemästrat
ofattbart vill vi kanske hellre se oändligheten som ändlig. Och så
skriver vi med skrivstil i våra hjärnor om hur världen ser ut och var
rymdar tvärstannar och upphör. Vad tar vid? En teckning av dagisbarnen på
Saffranet i Norrtälje? Ja, kanske för en och annan.
      Eller som när man pratar om död och ingen kan veta vad som väntar
men alla bygger teorier för att lugna oron. En fortsättning. En
uppföljning. En himmel. Vad som helst som är sobril för själen, som
passar för välmåendet, som gör oss glada.
       Jag gör det.
       Lurar mig själv att tro på någonting som kanske kanske är sant
mer troligt falskt och jag gör det för att förenkla tillvaron och jag
har gjort det så många gånger att det är svårt att skilja på sant och
falskt och är ´tror´ likställt med bergsäkert ´vet´ eller hur bygger man
egna världar att dela med andra om det bara är godtyckligt?
       Jag är inte Tony Richardsson-bitter för att jag inte vet hur
saker förhåller sig; om himlar kan trilla, om pojkvänner menar kärlek
när de inte säger jag älskar utan bara tafsar på fruset bröst, om
alla kvinnliga gudar mördats, om florans värld hade varit mer
lättbegriplig om Carl von Linné hade haft en annan hobby, om
solipsisterna har rätt.
        Jag är inte bitter för att jag lurar mig själv att svara utan
svaret för jag gör det med ödmjukhet om ofullständigheten. Lutar mig
tillbaka i vikarierande kontorsstolar och ser ut över människorna på
skolgården och försöker identifiera några skogstroll.

David - bedragen bedrägare bedräger bedragaren