Jag märker att jag sen en tid tillbaka skriver inlägg i gråare nyans men
det ska inte förstås som att jag fallit offer för bitterhet. Frånsett
undantaget för dagar sedan där bortprioriterande vänner prioriterades.
Det gråa är mer av ett avståndstagande än någonting annat. Jag tycker i
sanningens namn att ihållande bitterhet är vulgärt osmakligt. Så när jag skriver om avlastande kollegor är det en markering av
identifikation av något jag aldrig vill anamma likna vara närma mig. Det
är vad jag vill tro i varje fall.

     Inläggen är promenader i skogar där jag berättar högljutt om
farorna; skogstrollen, rödluvevargen och blåkullehäxor. Noterar passerar
distanserar. Det brukar alltid vara så i fablernas världar – att det
goda finns i närheten av det onda (eller om det är tvärtom med ondskan
som en svartsjuk tvillingsyster) – och även i verkliga världar. Först
när man kan se det dåliga och ta avstånd ifrån det blir det möjligt att
till fullo se det goda och välkomna det. 
     Apropå gott och ont/optimist och pessimist kom jag att tänka på
följande anekdot:
     På ett dagis lade personalen fram en massafint inslagna paket i
ett rum och tog sen in en liten pojke till rummet. Han ryggade undan och
sa ”med så här mycket paket i rummet måste det vara något lurt i
görningen”.
     En annan dag fyllde personalen rummet med hästskit och hämtade in
en liten tjej. Hon blev alldeles lycklig och sa ”med så här mycket
hästskit i rummet måste det finnas en häst i närheten.”
     Lurar jag mig själv?
     Går det att beskriva skogstroll utan att bli förknippat med ett.
Går det att spotta gråhet utan att själva få kvar färg i munnen.
      Kanske.
      Hur många gånger bedrar jag inte mig själv på en dag för att må
bättre, vara starkare, tro större? Otaliga är fingrarna jag räknar.
Världsbilderna jag har. Visionerna. Människosynen. Jag vet att
ingenting av allting är fullständigt av sig självt utan att figurerna
endast blir färdiggjorda av godtycklig subjektivitet.
      Det finns filosofer som tror på solipsism som innebär att man
tror att det enda som existerar är det egna medvetandet. Ingeting annat.
Ett medvetande. Det är det som skapar upplevelserna miljöerna
människorna känslorna sinnena.
      Kanske är det ett uns av denna extrema hållning jag snor åt mig
när jag pratar i akademiska termer om godtycklig subjektivitet. Det
jag själv hittar på.
      Hur färdigt är i så fall det som omger mig?
      Det enda som syns på teckningen är en mörk ögonfrans och jag vet
redan vem det är. Det är Hasse Aro. Det måste vara Hasse Aro. Kan inte
vara någon annan än Hasse Aro.
      Eller?
      Jag minns en avlägsen diskussion med en vän om oändlighet. Han
trodde inte att rymden var oändlig för att ”så kunde det inte vara”,
oändligheten kändes antagligen ologisk. Ingen ände inget slut. Jag
visste inte för jag vet sällan och vet hellre inte alls än att lura mig
själv mer än absolut nödvändigt – vilket är ofta. Så jag sa att jag
trodde att rymden var oändlig men eftersom det blir för svårbemästrat
ofattbart vill vi kanske hellre se oändligheten som ändlig. Och så
skriver vi med skrivstil i våra hjärnor om hur världen ser ut och var
rymdar tvärstannar och upphör. Vad tar vid? En teckning av dagisbarnen på
Saffranet i Norrtälje? Ja, kanske för en och annan.
      Eller som när man pratar om död och ingen kan veta vad som väntar
men alla bygger teorier för att lugna oron. En fortsättning. En
uppföljning. En himmel. Vad som helst som är sobril för själen, som
passar för välmåendet, som gör oss glada.
       Jag gör det.
       Lurar mig själv att tro på någonting som kanske kanske är sant
mer troligt falskt och jag gör det för att förenkla tillvaron och jag
har gjort det så många gånger att det är svårt att skilja på sant och
falskt och är ´tror´ likställt med bergsäkert ´vet´ eller hur bygger man
egna världar att dela med andra om det bara är godtyckligt?
       Jag är inte Tony Richardsson-bitter för att jag inte vet hur
saker förhåller sig; om himlar kan trilla, om pojkvänner menar kärlek
när de inte säger jag älskar utan bara tafsar på fruset bröst, om
alla kvinnliga gudar mördats, om florans värld hade varit mer
lättbegriplig om Carl von Linné hade haft en annan hobby, om
solipsisterna har rätt.
        Jag är inte bitter för att jag lurar mig själv att svara utan
svaret för jag gör det med ödmjukhet om ofullständigheten. Lutar mig
tillbaka i vikarierande kontorsstolar och ser ut över människorna på
skolgården och försöker identifiera några skogstroll.

David - bedragen bedrägare bedräger bedragaren

 

Slim

11 mars 2008 19:21

Är viljan att var omedveten medvetenhet, eller är det bara så att det omedvetna överträffar medvetandet?

http://superslimline.blogg.se

 

David

12 mars 2008 07:39

Vijan att vara omdeveten lurar jag mig själv till att tro att det är medvetet eftersom vilja skulle kunna sägas vara ett uttryck för den mentala kapaciteten att medvetet styra sina tankar och sitt handlande i en önskad riktning. Sen kanske det kommer indirekta omedvetna följder på köpet, men i första ledet = medvetet.

Vad som överträffar vad är en svårare fråga. Jag tänker i banor av inlägget jag skrev igår: ibland lurar man nog sig själv att man är medveten när man är omedveten ("det där visste jag redan") och ibland är man omedvetet medvetande och sånt går att trassla till och hur ska man kunna lösa upp trasslet och veta om det verkligen finns freudianska detet jaget överjaget? Är det bara termer för människans luddiga omätbara delar/helhet eller är det på riktigt?

 

sara

12 mars 2008 11:10

Jag känner mig träffad med det där om att tänka vidare efter döden, tror vi pratade lite om det sist vi sågs.. jag är ju precis där, i föreställningarnas värld, mitt i mitt eget sökande. Människan är ju by nature vetgirig/nyfiken så del därför och dels för att lugna sig gör man väl dessa resor till "livet efter döden-land" i tanken.. Man får också ett utlopp för sin fantasi, för det finns ingen som kan berätta för en hur körsbärsdalen ser ut. Inga rätt eller fel, utan det är bara MITT och ingen kan egentligen säga nått annat. Kanske, likt solipsmen, blir det precis som jag har föreställt mig. För ingen vet, inte ens dom som säger att dom vet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...