När tröttheten har letat sig ner i fingrar och upp i tankar och formuleringar inte vill bli förlösta kan en bild få stå som egen talande modell. Det här är en av mina absoluta favoritbilder. Den representerar så mycket för mig och jag minns att redan första gången blåa ögon fastnade på mannen och pansarvagnarna fastnade även resten av mig. Kanske nästlade jag in mig i all svårtolkad symbolik man kan läsa in i bilden om man är lagd åt det hållet. Eller kanske stannade jag bara till i flertalet ögonblick i en form av ren beundran.

    Jag stannar fortfarande till varje gång jag ser bilden. Försöker insupa så mycket som möjligt. Modet, kampen, godheten och på samma gång grymheten, våldet, makten. Vem behöver läsa långa krångliga meningar när en fotograf kan berätta så mycket med rätt knapptryckning vid rätt tillfälle?     

     Fotografiet är taget den 4 juni 1989 vid Himmelska fridens torg i Peking.

     Och ja, den får symbolisera allt jag vill få skrivet men inte har ork att skriva just nu.