Vi satt i bil ihop och hade just besökt somalisk kvinna inspärrad i segregationens utanförskap. Ett sätt som känntecknar den typen av syner är att man ganska snart får en dunk i bröstet framdirigerad av sorgen över sveriges demokratiska "all inclusives" exklusivitet. För mig framstår Sverige i såna stunder som översminkad plastikopererad tonåring. Kosmetika/Konstgjordhet stänger ute sanning. Och lögnen är så allomfattande och det är för sällan som tonåringen blottar sin utsatthet, sin sårbarhet, sina brister - hela sig.

      Efter det där första penetrerande dunket låter man ögonen avläsa avlägsna förorter som lämnats lite vind för våg och den skitiga höghusfasaden blir skitigare och skitigare och inte finare och finare som sig bör. Vi hade svängt med bilen tills vi landade på parkering med sönderslagna bilar mitt ibland betongdjungelns stenade giraffer.

      Och vi hade gått in i lägenhet med tre rum och kök där hon, hennes mamma, hennes döttrar, hennes söner och hennes man delade vardag och helg. Innanför väggar pratade och diskuterade vi och i vardagsrummets slitna soffa möttes våra olika liv. Den typen av kontraster blir emellanåt tydligt märkbara och man kan då ta på skillnaderna och kan man det så brukar jag i regel alltid stoppa in dem i fysiska fickor. Jag tror att det är bortom bättre att samla på sig kunskap och förståelse om andra.

       Det är lite som i Timbuktus grymma text till Pendelparanoia (http://www.uplyrics.com/timbuktu_lyrics_11683/pendelparanoia_lyrics_397922.html) där två olikheter ser varandra på pendeltåget fulla med spirande fördomsfullhet i huvudet och refrängen summerar:

"Hade du känt mig hade du inte dömt mig

Hade jag hjälpt dig hade du aldrig glömt mig

Hade du ta´t dig tid hade du kanske fattat

Hade jag vågat hade vi kanske snackat

Hade vi bara haft mer tid

Hade jag kanske ställt mig bredvid

Hade vi lärt känna varandra

Hade vi inte varit så rädda för andra"

       Kontrasten som jag integrerade inuti mig:

       Vi hade beklagat oss lite över långsamma köers inverkan på ankomst och hon berättade några minuter senare att hon nyss var hemkommen från en resa till hemlandet, första besöket på 18 år, och hon hade åkt dit för att placera ut hennes systerbarn på hem där de kunde tänkas få det någorlunda bra efter det att systern plötsligt dött. Jag undrar hur hennes hjärta dirigerades när hon stängde dörren om sig till det hem där hennes systers barn ska försöka växa sig stora och hon tog första stegen därifrån.

      Vi växlade upp till femman, spärrade farthållaren, satte på svag fläktande fläkt och började hemfärd mot medelklasslivets trygga armar som med rätt hårresande metoder beskyddar oss från att hamna utanför systemens privilegium. Moder Teresia å ena sidan och spy-bar vakt å andra, som inte släpper in alla. Några är innanför och andra utanför.

       Orden vältrade fram och tillbaka. Mycket handlade om levnadsvillkor, integration, rasism och egna erfarenheter. Vi enades om hur lätt det är att bli generaliserande och att den allmängiltigheten alltid ger fördomar ett tungt fotfäste, oavsett vad det gäller. Vi enades om medias starka påverkan av vilka uppfattningar vi hamnar i sängläge med. Och det flöt på bra i konversationen, tankar hakade i varandras och det kändes som att vi låg på ungefär samma våglängd.

       Kollega: Fast det är klart. Jag vet inte hur jag skulle reagera om min son kom hem med en sån tjej. Det skulle bli rätt svårt. Man skulle behöva tänka över en hel del.

       Jag: Det är lite det som är hela grejen. Det är många som tänker att jag har inget emot invandrare men sen när det verkligen gäller blir det lätt att… inte i mitt hem, inte med min son. Inte på min arbetsplats. Inte i mitt fotbollslag. Inte i mitt hyreshus.

       Och sen har vi gemensamt lagt en struktur som en hinna över vår kartbild vårat samhälle och våra levnadsvillkor.