Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade roliga saker med varma ord som fick mig att skratta och han sade enkla klokheter som fick mig att bli klokare. Det var särskilt två saker Dileva nämnde som jag häftade fast i märgen och lät stanna kvar hos mig ungefär som en nyinflyttad översocial granne som bara ska presentera sig men blir kvar på kaffe och bullar och biografiska reflektioner inpå senaste småtimmar. Nu vill jag bjuda er på kaffe och bullar på samma sätt som Dileva generöst bjöd mig. Fast en justerande modifikation: jag ger er bara en blå ärta.

        Kom ihåg! Det är inte storleken eller färgen som räknas.

        Dileva nr 1.  

        Han som fått tomater kastade på sig för att han är han frågade mej och resterande åskådare om vi visste hur många kärnvapen det finns i världen? Vi visste inte.

      "Ungefär motsvarande 400 000 hiroshimabomber. Fyrahundratusen!?!"

      Dileva frågade hur många personer det bor i Nyköping och någon svarade ungefärliga 50 000. "Det betyder ju att ni skulle kunna ha 8 hiroshimabomber var om vi samlade alla här. Fatta, ni skulle vara världens tryggaste stad!"

      Det blir fyrahundratusen bomber när människan ska lösa problem? Kriga. Slåss. Råna. Mörda. Bråka. Tjafsa. Rusta upp bomber. Hota. Spänna muskler. Ge the bad eye.

       Och, värt att poängtera, problemlösning på den här nivån görs inte i sandlådan av nerdreglade ettakluttare utan av välutbildade kostymbärande politiker i finaste orala rum. Länders styrande topphjärnor. Det är så de ger oss trygghet så att vi slipper vara rädda.

       Detta begrepp, trygghet, tåls att tänkas på.

       Vad är trygghet och säkerhet på det personliga planet? I ett större sammanhang? Och när går ens egen trygghet ut över någon annans otrygghet? För det gör det ju förr eller senare. Ett land skapar kärnvapen för att vara på säker sida och då blir grannlandet lite skakigt och vill också ha några i fall att. Snöbollande resonemang.

        Jag minns att jag slötittade på Uppdrag Granskning för länge sen tillbaka i tider jag lätt glömmer bort och det handlade om fina kvarter i skånskpratande städer. Runt vissa av dessa välansade områden byggdes staket. Kod och passerkort för att komma in, precis som i b-filmande sciencefiction i yttre rymdar. Det var för att de skulle känna sig trygga och säkra. De utanför lämnades vind för våg.. 

       Vad kan vara farliga faror när det blir till en status- och kapitalfråga vem det är som har möjlighet till den sortens trygghet?

       Och det här leder in på den andra Dileva reflektionen.

       Dileva nr 2.

       Han pratar om kosmos och kärlekar och utomjordningar. Dileva vill att kärleken ska sudda ut "vi och dom" (vem vill inte det?) så att det bara finns ett vi kvar. Jag gillar den tanken och det gav mig även en ny förståelse för hans kosmiska utsvävningar: bara om man sätter jaget tillräckligt långt ut åt en extrem förstår man alla människor som vi.

      Det förstås med hjälp av illustrerande abstraktionsnivåer. Står jag på marken ser jag allt på detaljplanet, och i synnerhet vad som särskiljer en människa från en annan, tittar jag ut från hyreshusets fjärde våning ser jag den närmsta omgivningen och ser jag från ett flygplan ser jag närmsta landskapet och först när jag når så högt som till yttre rymdar ser jag allting som en liten blå ärta, och allting som den där ärtan är blir till ett enda vi.